Har precis beställt kalamari, friterad bläckfisk och en liten tallrik med kalla meze-rätter och lutat mig tillbaka med ett glas vin när en för mig okänd man slår sig ner på stolen på andra sidan mitt bord. Jag ser mig omkring. Finns det inga andra lediga platser? Hinner inte säga något förrän den okända mannen krängt av sig kappan och hängt den över stolsryggen. Han sträcker artig fram handen och hälsar och när han får sitt glas vin höjer han det mot mig i en skål. Jag svarar med ett lite stelt leende fortfarande fast i förvåningen över att han inte ens frågade om det var okej att han satte sig ner.
Maten jag beställt kommer in ett par minuter senare och den lilla meze-tallriken ser fantastiskt inbjudande ut, särskilt kalamarin som jag tycker så mycket om. I samma ögonblick som jag plockar upp min gaffel för att ta en bit bläckfisk ser jag att mannen redan rivit av en bit bröd och fångat upp lite av den rosa fiskromröran taramosalata. Han ger mig ett varmt leende samtidigt som han smackar nöjt. Jag tittar på min mezetallrik och sedan på honom och då gör han en gest mot maten som tydligt deklarerar- ta för dig, det är jättegott!
”Så fräck han är!” tänker jag. Äta av min mat som om det vore vår gemensamma och jag inser att om jag ska få någon mat alls i kväll, gäller det att vara snabb för nu plockar han en bit av halloumiosten och tar några oliver.
Jag vet inte vad jag ska säga men min irritation växer mellan tuggorna. Min budget är begränsad och jag har noga övervägt vad jag har råd att äta och dricka denna kväll. Till min förvåning ställs ett betydligt större fat med varma rätter på vårt bord en stund senare med välgrillade lammkotletter, rostade kycklingfiléer, frasiga nötfärsbiffar, tsatsiki, grekisk sallad och en skål med citrondoftande klyftpotatis. Mannen mitt emot mig ropar åt servitrisen och snart står det också en flaska rödvin bland rätterna. Han fyller våra glas, gör en inbjudande gest mot det varma och säger ”varsågod!”. Då först förstår jag lite skamset att det som jag trodde var ett fräckt beteende istället var ett kulturellt. Jag känner mig dum och snål och misstänksam och skäms över mina förutfattade meningar.
När jag många timmar senare lämnar restaurangen är jag så mätt att jag knappt kan gå, men också fylld till bredden av våra intressanta samtal om av att fly sitt land och leva i exil, poesi som ger kraft, politik som förändrar och inte minst all det goda från det grekiska köket: Jag är så uppfylld av min härliga kväll att jag säger hej utan att tacka. Det är inte förrän jag kommer hem som jag inser att jag har precis lika mycket i plånboken som jag hade när jag kom. Min okända bordsgranne har betalat hela måltiden.
Kalmari
Grekisk mat är inte så komplicerad. Många tror att just Kalamari är krångligt att göra men det tycker inte jag. Vi har köpt fryst bläckfisk och färsk över disk (som varit fryst) i lokala matvaruaffärer typ Hemköp- båda alternativen funkar lika bra. Vill du fritera just ringar köp inte de allra minsta bläckfiskarna för de ringarna blir pyttiga. Ringarna får du fram genom att skära tvärs över bläckfiskkroppen. Men de små bläckfiskarna är minst lika goda att fritera, du kan ju blanda- det blir bara vackert. Vi gör aldrig någon speciellt frityrsmet utan vänder bara bitarna/ringarna i vetemjöl och friterar. Vill du hellre doppa dem i frityrsmet innan du friterar, hittar du ett bra recept här.
©Copyright Lotta Strinnholm
