Thielska- pampigt yttre med personligt inre
Jag och några vänner besökte spontant Thielska Galleriet på Djurgården i lördags. Jag har bara varit där en gång tidigare och då hade jag abonnerat museet efter stängningsdags för en kund, ett sällskap på drygt 20 personer. Idag är jag här som privat besökare och blir ännu mer övertygad: Thielska är pärla bland Stockholms många attraktioner – som gjord för personliga möten, oavsett om du är här privat eller med gäster.
För att komma hit tog vi buss 69 från Klarabergsviadukten men såg inte att 69K betyder att ändhållplatsen är Kaknästornet och inte Blockhusudden dit vi skulle. Det gick dock relativt snabbt att hitta tillbaka till huvudvägen och kliva ombord på rätt buss 69 så att vi når hållplats Thielska en stund senare.
Byggnaden som utgör museet är mindre än jag minns den, pampig till det yttre men med ett personligt och attraktivt inre. Att huset känns personligt är kanske inte så konstigt då det byggdes som hem åt finansmannen Ernest Thiel som också bodde här i drygt 20 år, ända fram till 1924. Huset är enligt museets hemsida i stort sett bevarat i sitt ursprungliga skick och inrymmer en unik samling konstverk från förra sekelskiftet av bland annat Anders Zorn, Bruno Liljefors, Edvard Munch, Eugène Jansson och Carl Larsson.
Det personliga stärks av att den framgångsrika matprofilen Monica Ahlberg, som driver museets café, själv står i kassan när vi kommer. Hennes rikliga produktion kokböcker utgör en del av caféts interiör på ett klädsamt sätt. Lunchen vi beställer består av rejäl bit varmrökt lax, sallad på färskpotatis med en klick löjromssås och är så snabbt på bordet att vi faktiskt hinner med den guidade turen som ingår i museets entrépris på en hundralapp en halvtimme senare.
Turen börjar i Thiels matsal en trappa upp. Det knarrar hemtrevligt i golvet när alla besökare tar plats på fällstolarna som finns att låna. Vi är omgivna av tavlor och ljus som silas in från det glasade taket. Vår guide heter Adam och han kan verkligen konsten att fånga en publik. Skickligt väver han samman citat från sekelskiftets litteratur- och konstkritiker med historisk fakta om Thielska familjen, de samtida konstnärerna- Thiels alla vänner som finns representerade i samlingen- på ett sätt som gör mig och mina medlyssnare totalt uppslukade. Vi känner skandalerna på huden, ser detaljer och djup i verk vi inte lägger märke till själva och vill veta mer om persongalleriet som glider ut och in i guiden Adams i allra högsta grad personliga berättelse om galleriets och konstverkens uppkomst, liv och leverne.
Jag har varit med om det förut- att en skicklig berättare får döda ting att leva. Att tiden, miljön och personligheterna som porträtteras blir en del av vår verklighet, här och nu. Det var på ett besök på Kymmendö, mer känd som ön som August Strindberg inspirerades av när han skrev sin roman Hemsöborna. (August Strindberg finns för övrigt också finns representerad på Thielska Galleriet.) Några röda, ganska ordinära byggnader i vacker skärgårdsmiljö- det var vad ön Kymmendö bjöd på till det yttre – men när den kvinnliga guiden började berätta, klev alla som en gång huserat på ön tillsammans med Strindberg fram som i allra hög grad levande personer av kött och blod. Vi som lyssnade till guidens berättelse var rörande överens- vi både hörde och såg Strindberg, Siri von Essen och alla de andra samtida konstnärerna mitt ibland oss i skärgårdsidyllen, i gräset, i husen, i trädgårdarna. Hörde deras klingande skratt, såg kvinnorna dansa över grusgångarna i vita vackra klänningar, kände doften av sill och brännvin.
Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Men tusen ord från en skicklig berättare kan ge hundratals fler bilder än de du själv hade kunnat se med blotta ögat.
©Lotta Strinnholm All rights reserved.
